å ju längre svaret dröjer desto mer svarsalternativ hinner jag konstruera i mitt huvud. dom flesta är positiva men det finns oroande många negativa också. jag säger till hon som gör mej komplett att jag stänger av. men jag vet inte om jag har stängt av. jag har nog stängt av men ändå kan jag inte riktigt äta. mår illa. huvudvärk. å om det är för jag är nervös för att tappa en pojkvän eller för att tappa honom det vet jag inte. å för många svarsalternativ å uppjagning å knasmage är ivägen för att utröna det nu. jag vill bara ha ett svar. varför svarar han inte??? realist javisst säger att hon börjar inte tycka om honom. jag säger det är ju bäst för han att han sovit å kräkits å varit helt knockad av magsjuka. håller fast vid ursäkter. vill inte ursäkta honom. gör det ändå. superbra ursäkter. ditten å datten samme som med han med hatten. (rimmade lite)

jag vill bara ha ett svar. alla konstruerade svarsalternativ i mitt huvud gör att det snart sprängs. jag vill ba ha ett svar. i skrivande stund skiter jag i vilket.

det här äter sakta upp mej.

update: han har svarade medans jag skrev inlägget men jag har ännu inte vågat öppna mailet. pga jag = mes.

när man inte kan prata i telefon pga stulen mobil å inte prata ansikte mot ansikte pga magis men man har den där känslan i kroppen som sakta äter upp en tugga för tugga å man måste ställa frågan via mail. å man är livrädd för svaret. å måste åka å jobba i sex timmar. det är då det är fullt tillåtet att röka tre cigg i rad å att inte ens försöka le mot andra.

man ba står med dagen första kopp kaffe, röker en cigg. kokar lite på insidan. å börjar nynna på den här. hej hopp.

men det är så vardag, säger jag till hon som gör mej komplett. redan liksom. suckar. jag vill ha dom fina orden kastade på mej dygnet runt. jag vill ligga tätt tätt å inte ha en jävla kudde emellan oss. jag vill inte höra men ska vi gå å sova vi ska ju upp tidigt imorgon båda två. nä inte vardag redan, svarar hon.

å jag går å jagar upp mej på dagarna. nu ska jag minsann säga vad jag tycker när han kommer hem säger jag till mej själv. sen blir jag orolig. han kanske inte vill ha mej mer. men så kommer han hem å ler å lägger sej bakom mej i soffan å kramas hårt hårt å jag vågar inte säga ett pip knappt andas. vi går å sover för båda ska ju upp tidigt. vi vaknar. går till jobben. sen går en till dag. av vardag. av oro. av uppjagning.

så åker han iväg till sina föräldrar hela helgen å jag jobbar ca dygnet runt å ingen mobil har han. å när han väl skickar ett mail om läget å vad görs så avslutar han med en kram å inte en puss.

å jag lägger mej med magont.

det är den där känslan eller inte känslan men oron att varje gång han går så kommer han inte komma tillbaka. man kan kalla det rädsla kanske? eller en nervkrasande jävla idiot som traskar omkring inuti mej. när han pussar mej hej då å går.å sen väntar här hemma när jag kommer från jobbet eller kommer strax efter mej. då känns det som att yes jag har vunnit ännu en dag oss. vad fan är upp med det frågar jag mej själv. det är ju en jävligt jobbig grej att släpa omkring på liksom. blir trött å matt. måste göra mej av med det.med den. med nåt. för om den oron beror på mej eller den rädslan på grund av han vet jag ingenting om.

men jag fick en gång diagnosen orosmänniska av en läkare.

så kommer han hem strax efter mej å är så fin. han har badat badkar hemma hos sina päron, då blir han alltid så glad å fin. å han ler å är mysig å vi lägger oss i soffan å ser film å han har alltid en hand runt mej. även när han reser sej lite för att ta ett till chips ur skålen. å vi bara ligger där å ser filmen. å allt jag hade tänkt säga glömmer jag bort.

när vi ska sova säger han att jag snodde allt täcke natten innan igen. han frågar var det andra täcket vi hade tog vägen å jag säger att det har jag gömt. två täcken har ingenting att göra i en säng med två nykära människor. han säger det stora täcket är varmt. jag säger det är för att han ska ha den där dumma kudden som en slags skiljemur mellan oss. men jag säger det med ett leende. han säger meh. jag säger vore det inte för den där stora dumma kudden hade täcket räckt till oss båda också. jag säger att den där dumma kudden gör att jag puttas ut på kanten å nästan trillar ner på golvet. han skrattar å säger att jag överdriver lite. inte alls säger jag. jag säger att jag ska gömma den där dumma kudden brevid det gömda täcket. jag säger jag ogillar den där enorma kudden. han skrattar å säger att den är ca lika tjock som ett frimärke. jag säger jag tycker inte om den. han ger mej en puss. när vi ska sova frågar jag om jag kan få vara kudden en stund. han kryper nära å trasslar in benen. sen somnar jag.

när jag 8 timmar senare vaknar av alarmet jag ställt till honom å snoozar om märker jag att han ligger kvar bakom mej med armar å ben intrasslade. å den dumma kudden ligger under hans huvud. man ba *ler*. *vann*

jag har legat å surat hela natten. å hela morgonen. sparkat bort trasselsökande ben. flyttat efter när rumporna råkat krocka. ryckt åt mej täcket. suckat å stånkat.

när väckarklockan ringer stiger han upp. jag ligger kvar å tjurar i fem minuter till. när jag stiger upp säger han leende att jag skulle ju stiga upp före han. jaha säger jag men jag ändrade mej. inte så surt som jag hade tänkt. han ler igen å ger mej en puss å går till jobbet. jag pussar tillbaka å ler. inte alls enligt planen.

men det hann slå mej där mellan pådragandet av mjukisbrallorna å pussen att det här är en sån typisk sak som killar inte fattar varför man är sur. en sån sak som jag man ligger å eldar upp sej över hela natten men som aldrig skulle vinna i en fight. ty dom förstår inte. dom skulle aldrig kunna gissa rätt på frågan "är det nåt som är fel?" när man svarar "ahmen va tror du??". nä dom förstår inte.

hur man kan bli svartsjuk på en kudde som han kramat hela natten istället för mej.

- jo jag var ut i lördags men kocken var hemma.

- han var hemma.

- ja.

- asså hemma hemma.

- ja hemma..hos mej.

- han är alltså hemma hos dej fortfarande.

- jo.

- inte hemma hos er?

- nä han är hemma hos mej. fortfarande.

det är sloke som vrider å vänder å betonar ordet hemma. å jag som betonar ordet fortfarande. det är jag som planerar renoveringen å struntar i att rosa kök inte faller alla inblandade i smaken. det är han som inte placerat sitt rakvatten i badrumsskåpet än. det är jag som säger du kan ta nyckeln idag för du slutar före mej. det är han som går å hämtar kläder hos sej när de tre tishor han haft med sej blivit smutsiga. vi är hemma hos mej.

min skotska vän carrie gav mej ett råd en gång för många många år sedan. hon sa betala alltid hela hyran själv om en man flyttar in, på det sättet kan du slänga ut han när helst du vill. förvisso bodde vi i ett medelhavsland då där männen var lite mer hej baberiba å rådet var en ren överlevnadsstrategi. men hennes ord har ändå klamrat sej fast i mitt bakhuvud.

det har bara gått fyra veckor. det är min lägenhet. han är hemma hos mej.

å får jag bara gå ut på små egna äventyr, ha fullständig tystnad ibland, måla köket rosa utan protester å duscha så länge jag vill får han stanna.

men han får inte betala nån hyra.