pratar med realist javisst som är uppe i norr.

- happ händer det nå där uppe då?

- nae.

- inget skvaller?

- nopes.

- inget om mej heller?

- haha nej.

- det går inga rykten om mej på stan ens?

- tyvärr.

asså jag vet inte hur ni känner men..så kan vi ju inte ha det. inget word on street om i'ma whop yo ass. herregud. herregud! jag åker upp pronto å styr upp saken. vi ses i luleyo!  låt på det då'rå!

kvällen var fantatatatastisk. igår asså. solen kom. peppen kom. klackarna åkte på. å jag gick ner mot debban hundra kilo lättare å med en fenomenal känsla i magen. nere på debban väntade början av kvällen. glada kära återseenden å kramar å öl. efter ett tag kom halvvägs av kvällen. mer återseenden. nyseenden å mera kramar. å definitivt mera öl. en skara omatchande fina. en i heta svarta lilla klänningen. en i leppospjux å avklippta jeans. en i ljuv blommig klänning. en i rosa keps osv osv. å tjitter tjatter skvaller bombabom å en öl till. sen kom början på slutet av kvällen. vi gick å gick runt halva stan. jag var lite vilsen å mina klackar är nedslitna. men vi kom fram. å vi sladdade in på en bar där ingen av oss egentligen ville ha nåt å dricka. eller jo traci ville. å jag knäckte en cider för sakens skull. å sen försökte vi mest längdbestämma heta bartendern resten av tiden. sen sa vi alla en efter en oj va full jag är å gick hem. eller traci sa inte så. men hon gick hem ändå.

å det har väl varit lite småsnurrigt idag. lite obalans. jag har slagit i tår å knän i dörrkarmar som plötsligt befinner sej på andra ställen än dom brukar. å alla trottarkanterna har höjts sen igår. dom jävlarna. jag har druckit 2,5 liter vatten under morgonkvisten. på rikt.

men det brukar va så när man haft det fullkomligt fantatatatastiskt kvällen innan. så allt är väl egentligen helt i sin ordning å alldeles okej. hupp!

det var fan de längsta åtta timmarna jag någonsin upplevt. men klockan tre var dom äntligen över. jag sa hej då å lycka till med livet i en sarkastisk ton som inte uppfattades. under dagen har jag bitit mej så hårt i läppen att den till slut började blöda. jag har bitit ihop käkarna så dom ömmar. å jag har redan poppat tre ipren. men nu har jag sagt hej då å nu stänger vi det kapitlet. jag har lite svårt att ta in hela den här jag behöver inte gå dit mer-grejen. men jag tror det kan luddas ut ikväll. eller jag är rätt så säker.

för ikväll tar jag kärlekskrank under armen. hon flixflaxar in till stan lite snabbt. å det talas om headbangande till hårda låtar om arbetsvägran. det talas om öl. å om uteservering. å ett helt fantastiskt gäng som hakar på. vi ska helt enkelt ut å bete oss.

å imorgon ska kapitlet jag avslutade tidigare idag vara helt glömt å aldrig tänkas på igen. lovar lovar lovar. för är det nån som kan fixa biffen är det nog kärlekskrank å gänget. hupp!

jag har just kommit hem från jobbet. jobbet som har dödat mej sakta i näst på fem månader nu. hur jag tog mej hem kommer jag inte ihåg. det var vingligt det har jag en känsla av. imorgon är sista dagen å jag hoppas vid alla makter som finns att jag då kommer kunna börja le igen. kunna sova hela nätter. få sluta ha ont i hela kroppen. orka vara online här å där. palla med mer än att ligga i sängen när jag är ledig. å att få sluta drömma om kärringen som gör att jag inte längre pallar. för just nu är det rätt illa. min kropp värker. migränen kommer varje dag vid åtta. jag är fortfarande lomhörd på höger öra. jag orkar mest aldrig prata med folk. jag fixar inte att  lyssna på musik. å hon kärringen sitter fast i mitt huvud natt som dag med sitt gnag å tjat å härjande. så att jag inte redan har fått en psysisk kollaps är tamejfan en gåta större än vad fan lost gick ut på. nå.

så med det sagt lite som en ursäkt till små spridda skurar av blogginlägg på sistonde.. imorgon ca 14.30 kommer ni kunna se mej jazzandes å snurrandes runt lyktstolpar med näven knuten i luften å sjunga refrängen till den här sången hela vägen hem...å sen ska allt bli bra igen.

- men du vet man glider ju ner för trappor?

- nä.

- jo men ner för trappor när man glider så här med händerna.

- va?

- när man ska ner för en trappa.

- ja?

- då glider man ju oftast ned.

- va?

- ja så här med händer på sidoräckena.

- aaaah..nä asså jag brukar gå ner.

regissören är i stan. jag undrar varför han går som en gammal gubbe plus har bandana för pannan. tydligen är det fullt normalt att glida ner för trappor i hans värld. å då kan det komma en vägg helt plötsligt innan nästa trapp börjar. å man kan krascha in i den väggen med huvudet före å sen falla bakåt med ryggen på ett trappsteg i sten. sånt händer ju ibland. jag tänker precis fråga om det inte också svider fasligt i händerna när man glider så där, men stoppar mej själv i sista sekund. jag känner mej nog gammal som det är som inte glider ned för trappor längre. å vill inte påvisa vår ålderskillnad mer än nödvändigt. så jag säger bara åhfan.

- kan du inte massera mej lite?

- tror inte man ska massera smällskador?

- nä fan vi hånglar istället.

- jo.

igår klippte jag av alla mina jeans å gjorde shorts av dem. den underbara värmen krävde det. när jag klippt av alla jeans gick solen i moln å det började regna lite smått. jorå så.

idag skulle jag sova hur länge som helst för att jag kunde. jag vaknade 8.30 å va pigg som en lärka. jag skulle också lägga mej i en park å sola. nu när jag äntligen är ledig å så. men solen valde också att va ledig å istället blev det 20 grader å moln. jajjemän.

ikväll hade jag velat gå ut å titta på folk. kanske dricka ett glas vin eller två. prata med nån. asså kompis. lite om vad som rispar i hjertat. lite om tunga suckar. lite tissel å tassel. å sånt. men just nu är det som i påskas all over again å jag är den enda människan kvar i stan. givetvis.

så istället ska jag äta två skivor lövbiff å en skopa potatissallad. jag ska äta det i sängen medans jag tittar på lost. jag ska dricka lockalola till. å avsluta med en kopp kaffe. jag ska inte tycka synd om mej själv ett enda uns utan ba gilla läget. hallå lost är ju bra å lövbiff med pottesallad gott. flaskan med rosé får helt enkelt stanna i kylen några dagar till.

(asså i huvudet ändra jag robert neville till i'ma whop yo ass å new york till stockholm. å ni ba: hallå drama queen?? å jag ba: ja?)

- mannen följer med upp till norr, säger mama j.

- gud så kul!

- jepp!

- juristen ska också ta med sej sin man upp, säger jag.

- aha

- aah å äldstaste är uppe nu å har med sin dårå, fortsätter jag.

- i see..svarar mama j.

- jaaah å en dag kanske det blir min tur, suckar jag dramatiskt.

- att komma upp hem med en pojke, tillägger jag.

när jag tillägger det sista har jag även lagt till ett darr på rösten, den vibrerande sucken är lite tyngre å jag blickar ut mot horisonten. horisonten som i det här fallet är grannens balkong. mama j skrattar.

nästnästa gång kanske. då vill jag. då ska jag fan ha hittat min pojke. han som har tatueringar längs armarna å kanske en på ryggen. han som har mörkt hår. kanske i tofs eller rakat. nåt utav det. han som bara tar på sej kavaj om han har ett vitt halvdant linne under men allra helst aldrig. han som äger en finare skjorta. (för högtidliga stunder.) han som ofta har en slapp tisha med vid urringning så man lite ser nyckelbenen skymta. å kanske även lite av en tatuering där också. han som har skäggstubb så jag måste säga fan jag blir alldeles fnasig på hakan. men han behöver inte raka sej för det, för jag har vant mej. han som har stora blodådror på armar å händer så när vi ligger å ser film kan jag trycka på dom för det gillar jag att göra. han som har lite trubbliga ögon. å snälla. på sommaren gömmer han dom bakom ett par solbrillor med spegelglas. i tygpåsen han har slängt över axeln får jag sätta ner mina saker också för jag orkar inte alltid släpa på en väska. plus min tygpåse håller på att falla samman i små remsor. han som mina föräldrar kommer förälska sej i. å som kommer bli svinbra polare med brorsan för dom lyssnar på samma musik bland annat. å han som älskar min hund nästan lika mycket som mej. han ska jag ta med. det blir fint.

fint som snus.

jag dimper ned på mama j's kökssoffa. bubbel bibbel babbel. hoppar mellan ämnen som alice i underlandet hoppade över ansiktena för att ta sej till röda drottningens slott. mama j lagar mat åt oss. huset är tomt för hennes arvingar är uppe i norr å mannen är hemma hos sej. jag säger med spelat darr på rösten att det är som att han alltid drar när jag ska komma. men så är det ju inte för sen kommer han men inte förräns mycket senare. hursomhelst. det är bra att vi har huset för oss själva. för det kan hända att någon skulle fått ett epilepsianfall när dom hört oss bubbla bibbla å babbla.

å det är bra att det bara är vi. vi som ses alldeles för sällan men vet att vi alltid har varann där nänstans i periferin. vi har koll. jag är inte den hon behöver när det är mörkt. jag kan inget om det jag vet inte vad man gör. så då håller jag mej undan. låter dom som kan vara där istället. men jag tror eller hoppas att jag kan vara nån hon behöver när det blir en aning ljusare. så det är då jag åker dit.

är det bättre nu? frågar jag när vi babblat ett tag. jo det är bättre nu, svarar hon. ja. det är nog bättre nu. annars hade jag inte suttit på hennes kökssoffa. å vi hade inte avhandlat gamla minnen. vi hade inte suttit å planerat inredning av lägenheter. vi hade inte skrattat som vi gjorde. vi hade inte pratat om nu. å så.

när jag fem timmar senare ska gå hem kramas vi å jag säger ha koll på telefonen ifall nån överfaller mej på vägen. hon lovar. å vi säger inte fan kan vi ta tag i det här å ses lite oftare från å med nu? ska vi bestämma att vi ses igen inom två veckor?

det är ingen idé. vi säger det alltid å sen går det ändå tre månader. det är bara så det är å alltid har varit med oss. å det gör absolut ingenting. för vi har alltid koll på varann. det har vi haft i 12 år nu. å vi vet. å behövs vi så låter vi oss veta det. å varje gång vi ses så var det ändå bara härom dagen. å det är en fin sak.