jag var hemma med rövarkonungen igår. han var sjuk å stannade hemma från skolan. jag var ledig. vi har det bra. vi sjunger i varsitt rum. jag säger spela så mycket tevespel du vill. jag kittar upp han i mina gamla converse, adidas-hoodies å jeans. om en liten pojke kan ha mina kläder är dom obviously för små för mej. kan nån säga det till mej nästa gång jag håller på? tack.

jag går å handlar frågar om han vill ha nåt. en piggelin kanske säger han å fnissar lite så där som barn gör när dom passar på. klart han ska ha glass. köper glass.

vi lagar lunch. korv å potatis. jag frågar om han ska sånna där grönsaker också? nä säger han det behövs inte. that's my boy säger jag..grönsaker liksom haha det är ju tomat i ketchupen. han tittar bara på mej å säger uhm..ja.

jag försöker stänga lådan i frysen. det går ej så bra. jag slår hårt. inget händer. jag sparkar på lådan å skiker vafaan. lådan går igen.

- yes våld löser alla problem kom ihåg det!

- okej...

- men säg inte till mamma att jag sa så.

- närå.

vi har det så mysigt. idag är vi också hemma tillsammans. rövarkonungen å jag. men idag har han stängt in sej i sovrummet av oklar anledning.

vad är det som får mej att flytta hem, ja förutom kocken förstås undrar heart vs. mind i en kommentar.

men kocken. han har ingenting med min hemflytt att göra.

nä istället är det saknaden. saknaden av hon som gör mej komplett. saknaden av ryssen som ju också flyttade hemåt uppåt för några veckor sedan. två av dom få jag håller närmast hjertat å som jag känner mej halv utan. saknaden av mina föräldrar å min bror. av mina brorsor å övrig familj. att kunna vara med på middagar. fira födelsedagar. se den nya generationen växa upp. hänga med. vara med. det är saknaden av min hund. saknaden av tryggheten. å herregud saknaden av att få bo. att efter sex månader äntlligen få bo. i mitt hem. att få ha mina saker runt mej. få ta på mej min stora rosa morgonrock med luva. veta att jag aldrig behöver flytta ut.

min fina lägenhet väntar på mej. hon som gör mej komplett å ryssen väntar på mej. alla andra väntar på mej. mest väntar mamma å pappa på mej.

å kocken. han slängdes plötsligt å oplanerat bara in som en liten bonus. men han väntar också.

min mamma tänker att jag kanske skulle kunna börja i nån studiecirkel nu när jag flyttar hem. tänka nytt. å hitta andra intressen än mitt jet set-liv.

ja hon sa så. jet set-liv. hahahahhahahhahaha.

om 23 dagar flyger jag uppåt tillbaka till lillbyn. lämnar storbyn. för drygt två veckor sedan tänkte jag att oh snart får jag börja använda mina nya converse å kanske ba dra på mej skinnjackan med en fet halsduk. nu packar jag ner conversen å skinnjackan i väskan som ligger näst sist på prioatttamedsejhem-listan istället. sist på listan ligger sopsäcken med sommarkläder som befinner sej på fasters vind.

när jag gick till jobbet idag var det 3 plusgrader. det slaskade å droppade från taken. jag försökte tänka så där som alla norrbottningar håller på, ni vet "aaahmen fan hellre en riktig vinter än ba slask å regn!". jag tänker inte så. det finns en anledning till varför jag bodde i ett medelhavsland i fem år å sen skåne å nu stockholm. jag hatar vinter. jag börjar gråta av att frysa. på rikt.

men jag tänker att det får va värt. det får va värt att packa ner conversen igen. att vika ihop skinnjackan. att gråta lite av frysa. å att plumsa i snö framtill ca slutet på april.

måste va värt. tror det kommer bli. nästan säker.

alla fina ord å följer med-människor..ni är fantastiska. dock att jag fick

den här ettriga dängan i skallen nu. kanske gör arbetsdagen lite roligare för mej. lite jobbigare för mina kollegor. nu jobba kommer sen puss hej.

ja mina vänner. som ni ser är jag tillbaka här i min borg. till slut var det bara jag som var kvar där borta. å jag kände mej lite som en envis ande i ett spökhus. ni vet dom där som vägrar gå över till andra sidan. dom som tänker att nämen snart kanske nån ser mej eller snart får jag sällskap.

men ingen kommer å själv kan jag inte hålla huset i ordning. jag kämpade. nu ger jag upp å nu är jag här igen.

jag hoppas verkligen ni följer med mej tillbaka ni gamla å att ni hakar på ni nya. ni är så himla bra.

min återintrolåt:

skrivet: januari 30, 2011

att kocken igår ba "det börjar ju bli ett tag sen vi sågs nu. å vi har ju inte ens setts så mycket." när han säger såna saker ler jag först. vi har ju faktiskt bara setts en gång eller två om man räknar att vi sågs på morgonen när vi vaknade också. första gången vi sågs å den sista. eller senaste kanske man säger. ler å tänker att faktiskt å se på oss nu. sen stelnar leendet å jag tänker att gud han kanske tror han pratar med nån annan. dumheter jag vet men det är ju så konstigt ändå hur det blev. å när han säger "det är så många långa dagar kvar..." då ler jag å säger det kommer gå snabbt. sen blir jag lite tryckt över bröstet å tänker att han kommer aldrig orka vänta. det känns som en liten kapplöpning att hinna hem innan han hittar nån ny "fina". men så skriver han att han längtar mer än mej å då släpper trycket lite. iallafall nog för att jag ska kunna somna.
så vaknar jag på morgonen å han har inte skickat nåt mail under natten istället för sms så jag ej ska vakna. å magen stannar lite.
men tio minuter senare så kommer det ett å det står "hej min fina nu ska jag åka lite skridskor. puss."

skrivet: januari 29, 2011

jaha ja jag skulle bara vilja be lite om ursäkt på förhand om mitt bloggande kommer va lite snuttenuttigt å så där rosa fluffmolns-aktigt ett tag framöver. den här kocken får mej ur balans å gör mej lite rädd för mej själv. hallå jag håller ju inte på med sånt här egentligen. basånivet. men när man är betuttad så får man. då får man fnissa sej harmynt över fina ord å man får fnittra till plötsligt över ingenting när man sitter på bussen. å man får fånle dygnet runt. samt man får skriva om alla orden å sakerna så får mej att bete mej på det viset.