det slår ju liksom aldrig fel. ni vet det ju också. man har spanet utsänt på diverse pojkspolingar i kalufser, starka armar å som har möjligheten att bli perfekta framtidsförhållanden. man spanar på dom. kanske pratar. kanske hånglar man. å sen blir där inget mer. dom går vidare. en själv står kvar å ba nähäpp inte den här gången heller.
så kanske man på grund av dessa ständiga inflygningar i fönsterrutan som man trodde var ett öppet fönster nöjer sej med en annan pojke. en pojke, som tilltalar en på nåt vis givetvis, men på intet sätt kvalificerar sej för rollen som det perfekta framtidsförhållandet. det kan vara mysigt. det kan vara härligt. det kan va nåt man bara tänkte som en tillfällighet. en axelryckning som får en att må bra å känna sej iallafall lite lite som nån en annan kan tycka om.
det är då det aldrig slår fel. dom där axelryckningarna hör av sej igen. å igen. å man sitter där i soffan å ba paniken vad vill han han var ju bara en axelryckning. ingen pojke hör nånsin av sej till mej igen varför ska han nu göra det helt plötsligt herregud låt mej vara jag kan inte sånt här. å eftersom man vet hur ont det gör att krascha in i den där fönsterrutan så ålar man sej ur situationen med ett halvhjärtat fönster på glänt. å givetvis öppnar dom direkt det där fönstret på vid gavel å så är man tillbaka till ruta ett å paniken i soffan å låt mej va. varför.blir.det.alltid.så?
å jag vet ni kommer ba "men herregud satsa då!" men kära vänner. hade det varit nåt att satsa på så hade jag inte placerat dom i axelryckningsfacket eller suttit här å nojat för den delen. det förstår ju ni också. kom igen.
så jag undrar bara här i min stillhet (där jag nu i smått panik försöker få antingen traci eller cry baby att dricka öl med mej ikväll för att kunna om nån timme säga till en av axelryckningarna att jag dricker öl med en polare men kom förbi du om du vill) varför blir det alltid så?