skrivet: december 30, 2010

vi samlas hemma hos mej å lillebror. hon som gör mej komplett, systrarna å juristen. alla dricker vin men jag dricker öl varvat med cider. det är så jag jobbar nu för tiden. varvar. har märkt en mycket bra utkom av detta. en av systrarna går hem vi andra trillar iväg. jag å hon som gör mej komplett står på gästlistan men inte lillasystern å juristen så dom får gå hem eller var dom nu går. vi kommer in i värmen som värmer på alla sätt å vis. det hela är liksom en enda stor hej men vad kul å se dej kram på det-fest. var än man vänder sej säger man hej. vi vimlar omkring. jag hittar tege. det är inte svårt för han är stor. vi pratar om dom det gick åt pipsvängen för å det är tur han inte är en av dom. sen klirrar vi våra ölflaskor på att bli sambos hemma i stockholm. jo men lovar du att du hör av dej då givetvis det vet du fan va bra skål hej. jag å hon som gör mej komplett vimlar vidare å plötsligt står en pojke med kortlek framför oss. han är trollkarl å säger dra ett kort. jag drar ett kort. spader tio. jag visar det för alla runt bordet. sen vet jag inte eller kommer inte ihåg hur men det kortet låg sen ihopvikt i hans kavajficka. jag sparade det som minne i behån men när jag kom hem var det borta. måste trillat ut på dansgolvet. dansgolvet där jag å hon som gör mej komplett sen stod å dansade så svetten rann sista kvarten. äntligen. på dansgolvet där jag tog av mej den stora övertröjan men sen snabbt kom på att jag bara hade strumbyxor på mej så jag tog på det igen. hoppas ingen märkte.
vi dansade å dansade å sen gick vi hem. å jag blev lite provocerad av att på onsdagar är det bara två taxibilar i trafik samt inga matställen nattöppna. det är så hemma.
lite magi, mycket värme å en gnutta provocerande.

skrivet: december 30, 2010

jag vaknar igen med den oroliga känslan i magen. lillebror är på jobbet å jag gör mej klar. pappa ska hämta mej å vi ska hälsa på farmor på sjukhuset. äntligen. den sista veckan har varit lite som en kapplöpning. att hinna hem innan det vänder. nu är jag hemma. jag tänker vad skönt jag hann.
lillebror kommer hem från jobbet på paus. han ska vila medans jag å pappa hälsar på farmor sen ska vi ha tacosmiddag hos päronen. en tradition när jag är hemma. i farmors hus väntar hennes syster som ska följa med oss upp till sjukan. å jag är klar nästan prick kvart i som vi avtalat. pappa ringer. innan han hinner fråga säger jag att jag är klar. han frågar om lillebror ska följa men jag säger att han ska vila. jo men fråga om han ska följa för farmor har dött. säger pappa. va skriker jag rakt ut. skämtar du frågar jag men ångrar mej så fort jag hör orden komma ur munnen. klart han inte skämtar. men han svarar ändå nej hon dog för tio minuter sen. jag säger till pappa att jo lillebror följer med. sen går vi sammanbitna ut till bilen. pappa ringer fastrar lillebror frågar å jag sitter mest tyst i baksätet. tänker att jag som hann som ändå inte hann. när vi kommer till farmors hus där hennes syster väntar vill jag först inte gå ut ur bilen. vill inte höra. vill inte se. sen går jag ut å kramar farmors syster som alltid varit lite av en extrafarmor för mej. en plusfarmor. hon säger jaha oj å vi åker.
när vi kommer fram kommer faster å farbror å vi kramas å tårarna väller upp. vi går i samlad trupp upp till avdelningen. farmor är liten å ser inte ut som jag såg henne sist. vi gråter i omgångar. jag biter mest ihop. sen kommer hon som gör mej komplett. hon gråter så då gråter jag. sen kommer hennes storebror å han gråter så då gråter jag åter igen.
efter tre timmar åker vi hem. jag å lillebror vilar. sen åker vi till mamma å pappa för tacosmiddagen. man måste äta. nebso viftar på svansen å förstår ju ingenting å det är ganska skönt. att ha nån som viftar på svansen i allt elände. jag äter upp allt på tallriken å mamma säger men gud vad duktigt å jag ler. vi går hem.
på kvällen kommer hon som gör mej komplett. dimper ner i min soffa. vi pratar om pojkar. vi målar naglarna. pratar om farmor. pratar om pojkar igen. planerar. vi beslutar att ändå gå ut dagen därpå som planerat. jag tar en cigg i fönstret. hon som gör mej komplett säger att man får nästan dåligt samvete för att man inte bryter ihop mer. jag säger jo. men vi ska ju vara starka. för dom som inte är. jo säger vi. sen pratar vi lite mer om pojkar som påverkar oss å rubbar vår existens lite bara av att befinna sej i samma stad. jag säger jag styr vinet imorrn å hon som gör mej komplett målar ett varv till med nagellacket.
vi viftar på svansarna. trots eländet.

skrivet: december 29, 2010

jag är hemma nu. eller hemma å hemma. jag är hemma här å inte längre där hemma. jag vet inte vad jag ska tycka om den saken. jag vet inte riktigt varför jag åkte hem nu redan. eller jo det vet jag. nu i efterhand ter det sej onödigt. ryssen å P försökte få mej att stanna igår. få alla hjertan att casha in en hunka för tågbiljetten jag ej skulle nyttja. men jag nyttjade den. å nu ångrar jag mej lite. inte just för att jag nu kommer fira nyår ensam i soffan med mysbyxor på. inte just för att luleyo är så himla kul. inte just för att jag inte inte vill vara här. jag vill vara här. också. å luleyo är inte så himla kul. å nyår är det nästa år igen. men det var en fin vecka där jag fick vara med mina nära å kära som jag ej har här. jag fick skratta. jag fick gråta. jag fick kramar. jag fick krama. jag fick dansa. jag fick vila. jag fick vara liten. å lite stor. men inte därför.
nä jag ångrar mej bara lite. att jag klev på tåget. lite. å mest bara för jag känner mej en gnutta ensam å liten. det kan va så när man just landat från en julvecka som inte blev så där som man tänkt sej riktigt men som ändå var fantastiskt fin.
nu är jag hemma.

skrivet: december 25, 2010

det blir inte alltid som man tänkt sej. tre dagar före julafton orkar lilla farmor inte mer å säger hej då. jag säger sov gott. jag gråter inte mycket. jag gråter när andra gråter. helst när stor-faster gråter å säger hon hade en känsla. den morgonen vaknade jag också med en känsla. säger jag. å stor-faster gråter lite till. vi sitter alla samlade runt lilla farmor. pappa är sammanbiten såsom jag å lillebror. jag fortsätter gråta bara när andra gråter. ibland tårar sej ögonen men jag vill vara stark. för dom andra. hon som gör mej komplett säger att det nog är så det är. man bryter inte ihop för det finns så många andra som bryter ihop å vi tar hand om. pappa borde bryta ihop. men han gör det inte. å jag väntar fortfarande på mej själv.
det blir inte alltid som man tänkt sej. men det blir julafton till trots. å vi minns fint. å vi äter gott. lillebror är jultomte. dom småsmå vet inget om varken tomtar eller farmor å det är skönt. vi skrattar tillåmed. går å tar en julöl. P å barnläkaren kommer med. sen går vi hem. vi ler med en sorg i kroppen. man får le. trots allt. man får skratta.
nä det blir inte alltid som man tänkt sej. men farmor hade planerat julen i detalj. å hennes sista julklapp till mej var ett par röda converse. dom som stod högst upp på min önskelista.

skrivet: december 21, 2010

inte det minsta är planet försenat. pappa står å möter mej nedanför rulltrapporna å vi kramas när jag kommer fram å pappa tittar på mina leppostajts å säger jag hoppas du har med dej varmare byxor än så där. överallt är det hemvändare man typ känner å man nickar lite så där hej hej vi är på samma lag-aktigt. ute är det -16 grader å lite lätt snöstorm. pappa säger igen att byxor är bra att ha men jag säger hä känns int så farligt. i bilen är nebso å hemma väntar mamma.
vi dricker kräftsoppa. eller om man äter soppa. å jag drar upp tröjan för att visa min stora nya tatueringen. varken mamma eller pappa reagerar med nån slags överväldigad entusiasm utan säger vad fin å mamma säger tillåmed att men hade du inte den när vi var å hälsa på. jag slits plötsligt mellan en spontan känsla å förnuft. ska jag ta av mej den feta döskalleringen å visa hjertat på fingret? dom verkar ju okej med det här. jag gör det. nej. jo men det är lika bra. nej men behåll nu husfriden iallafall en dag dom är ju så glada att se dej. okej. jag drar ner ringer igen å myser lite till med nebso. funderar på när mamma ska fråga om pojkarna å vilka jag ska sålla bort i redovisningen. tror jag ska berätta om tonårspappan bara för att se reaktionen. det kommer bli kul. vi dricker mer kaffe. jag somnar lite i soffan.
så skjutsar pappa hem mej till min lägga som numer är typ lillebrors. han har städat så fint så jag vet inte riktigt hur jag ska placera mina grejer. tIll en början känner jag mej lite som en gäst i mitt eget hus men sen går det till sej. P ringer för att se att jag har landat. vi bokar in en dejt. jag hänger försiktigt upp en handduk i badrummet. noterar tre öl i kylen å inget mer. jag ber lillebror köpa med sej hamburgare å mjölk på vägen hem från jobbet. väntar å andas ut i soffan. andas in mitt hem lite (hej ernst!) å sen kommer äntligen lillebror å allt är så. det känns som jag aldrig varit borta men det har jag.
nu är jag hemma. för en stund.

skrivet: december 20, 2010

jag vaknar med en nervös känsla i magen. jag gör det ibland. å jag vet oftast aldrig vad den beror på. så brukar jag sitta å fundera på om jag missat nåt typ en räkning. om nån ska komma. om jag ska göra nåt särskilt. eller om jag är kär. oftast beror det inte på nåt utav det å jag fortsätter vara nervös i magen av oklar anledning. idag vaknade jag alltså med en nervös känsla i magen. å jag ligger ett tag å funderar igen på vad det kan bero på. så kom jag fram till ca dessa alternativ:
att jag har resfeber för jag ska hem till luleyo idag.
att jag får äntligen va med hon som gör mej komplett.
att jag får krama min hund nebso.
att jag ej har nog pengar för att åka arlanda express.
att jag ej har pengar till att hämta ut mina p-piller.
att flyget ska va försenat.
att allt ej ska rymmas i resväskan.
att jag missar flyget pga SL.
att mamma å pappa ska upptäcka tatueringen på fingret.

nu har jag eliminerat de ekonomiska alternativen. å gissar på en kombo av de övriga. från i afton blir det luleyo-bloggeri. håll i hatten!

skrivet: december 19, 2010

det är fredag å jag har brutit tån. eller iallafall är där en spricka. pappa frågar vad jag har bänglat med å säger vila den nu ikväll då. jo säger jag. men sen haltar jag ändå iväg med ryssen under armen. skådespelarn är nämligen i stan så vi dricker öl med han å hans kulturarbetarvänner. en av dom är clown. vi pratar inte om det utan ger oss efter en öl till ut på söders snöiga gator. jag hittar en pojke i ett hörn. han har ett plåster över näsan, gråsprängt skägg å säger hej. hej säger jag å frågar om han vill följa med oss. det vill han.
i samlad trupp slirar vi runt i snöhögar. slirar ner för trappor. en del på rumpan andra på fötterna. smyger under broar å hukar oss under buskar. upp för trappor igen. går ett kvarter för långt å tillbaka igen. ryssen har täten å pojken med plåstret frågar mej om hon är arg. det är hon inte men när vi kommer in genom porten säger hon med en skarp ton till honom "du stannar här".
så blev det lite så att jag stannade till lite med pojken i trappuppgången. i ca tre timmar. vi hånglar i tre timmar. vi säger det känns som man är femton år igen å fnittrar. sen hånglar vi lite till. tre timmar å tjugo minuter. båda har vi glugg mellan framtänderna. vi hånglar lite till. han med plåster över näsan å jag med en bruten tå. så säger vi lätt att man skulle hellre hångla än ligga om man bara fick ett alternativ för resten av livet. lätt!

skrivet: december 16, 2010

jag får ett sms. det frågar om jag vill bli bjuden på rom å triangelmärkt hostmedicin. jag slänger mobilen ifrån mej i soffan. puttar den lite längre bort med tårna å går å tar en cigg. det börjar klia lite i kroppen. för när man själv inte vet vad man vill är det så enkelt med sms utan betydelse å frågor. bara finurliga sms på snurriga tider. sådär så man får le lite men inte ta ställning eller fundera.
hursomhelst hade jag gärna blivit bjuden på lite rom. den triangelmärkta hostmedcinen hoppar jag eftersom jag ej tål morfin. men jag kan ej. jag är så att säga oliggbar. alltså jag har mens. ja vi är där nu igen. vad skriver man då? nä jag har mens så ingen idé vi ses. kan man ju inte. jag skriver att vi vet vad rom å morfin leder till å att jag är handikappad men hoppas det är en stående inbjudan. han verkar ej förstå mitt handikapp men säger javisst. jag ber han fortsätta med sina finurliga sms på snurriga tider.
å nu fick jag just ett nytt.