- hur jävla cool är inte jag asså, utbrister P.

- rätt så, svarar jag.

- men asså, så jävla cool.

- okej.

- precis. men du är mej hack i häl det ska du veta.

- ah tur jag skulle just fråga.

- det är just därför jag är så jävla cool.

- för att jag är snäppet ocoolare eller?

- precis.

- ah. kan hända jag går om dej i helgen.

- högst osannolikt. men du är ju välkommen att göra ett försök.

- ...

- konkurrens är bara nyttigt för oss.

det här skulle bli den lugna helgen. efter förra veckans ölbonanza med kärlekskranka å rödluvor å realist javisster å fahrianer å tärningar. det här var helgen för rekreation. fortsätta sträckglo på lost från säsong ett å framåt för att förstå vad de två sista avsnitten gick ut på.

sen hände det en grej. P kom till stan. fina P. jag har saknat han. förvisso är han här på träningsläger med john-john å "ska inte ha nån jävla suparvecka". så ikväll ska vi "bara ta en liten öl". jag spelar med. han blir så stingslig när jag säger emot å höjer skeptiskt på ögonbrynet. när han kom på att vi kunde ju dela på en flaska vin innan "den enda ölen" sa jag ba javisst. snart kommer han. å lugn helg kan man ta en annan gång. typ i november.

så hörrni kidz. lördag å tropisk hetta. här kan vi inte sitta å häcka. jag drar på mej lepposskorna, lämnar benen bara å tar P under armen. vi ska ut å bete oss.

låt på det!

vi ses vid medis. ska ba ta nyckeln. kolla posten då å då. hon ska äntligen åka. eller äntligen å äntligen jag vill inte att hon åker. men min "jag kommer blir den enda kvar i hela stockholm alla ba lämnar mej-martyrgrej" tappar lite effekt eftersom hon pratat om att åka i sju evigheter å varje dag är det ett tag kvar. å jag säger men herregud du åker ju aldrig. å nu blir det bara dryga två veckor utan varann. epic martyrfail.

nå vars var jag? jo hon ska åka. min realist javisst. så vi säger ska vi sätta oss på snaps när vi ändå är här? vi sätter oss på snaps när vi ändå är där. vi ska dricka gravöl fast jag dricker cider. eget bord på den fullsatta uteserveringen får vi. jajjemän. vi pratar tråkigheter, idiotier, gladheter å kedjeröker.

- ursäkta kan vi slå oss ner här brevid er? frågar de två pojkarna försiktigt.

- javisst.

det är trots allt snaps. klockan sex på en torsdag i juli. å stekande sol. å vi sitter två vid ett bord med en soffa å två stolar. herregud karman klart dom får slå sej ner.

 - fan va schysst! säger dom å in ramlar fyra pojkar till.

jag å realist fortsätter med vår gravöl å gravcider. lite ihopklämda men det gör inget. stämningen lättar upp jag kommer ju faktist snart upp till luleyo jag också. men det är ändå lite sorgligt å separationsångestaktigt. jag försöker förklara sex säsonger av lost för realist. hon mest suckar å skrattar å säger ge upp.

en av pojkarna som just slagit sej ner kommer in från högerflanken å ställer ner en öl å en cider framför oss.

- för att vi får sitta här.

- men? oj. det hade ni verkligen inte behövt.

- klart vi behövde, säger han glatt.

å vi ba wow. dom finns. dom utan baktanke å som bara vill visa sin tacksamhet. vi behövde båda två få lite bevis på det just igår. ya'llnowhumsayin'. jag å realist säger skål då å fortsätter med vårat å dom fortsätter med sitt. sen tog vi i en tredje runda. sen åt vi snabbmat. sen kramades vi hej då. å jag säger jag kommer också upp snart.

kuriosa: det här lite löjligt säger pojken som kom med ölen å visar sin vad. där sitter en likadan tatutering som jag har. på min vad.

jag tycker egentligen inte om att förklara mina inlägg å vad jag skriver. men jag tror jag måste. många tecken visar på det. det verkar råda en gnutta förvirring här inne. å poängen går förlorad. så då får det bli så. *insert glad smiley*

i min enfald har jag alltså förmodat att alla läser rubriken till inlägget. rubriken som är den jag kämpar mest med varje gång jag skriver för jag vill förmedla väldigt mycket via den. å nu har jag suttit här i fyra fem dagar å ropat ni måste läsa rubriken! palla.

jag har även av ren nånting annat fancy ord antagit att alla som läser nu antingen har följt mej i flera månader eller läst igenom gamla inlägg. men jag vet. det kan va ba jag som gör sånt. för att ha full koll sträckläsa bloggarkiv tills ögonen svider å jag inser att jag har har glömt duscha å sen måste rusa till jobbet. eller glömt äta middag. jag är ju sån.

anyhooo.

de senaste tre inläggen asså. jag var ledsen medans jag skrev dom men stolt för dom lyckades bli som jag exakt ville. jag tyckte dom var glasklara. (iaf om man läser rubriken å sista raderna i varje inlägg.) tydligen tog pojkarna i handlingen över. dom gör ju lätt det. pojkarna. nå. inläggen handlar absolut inte om att jag sörjer min första kärlek. å verkligen absolut inte att jag sörjer å ältar han vi kallade nutid men som nu heter han med hatten. jag är heller inte arg på någon av dem längre. långsint har jag aldrig kunna va. å förlåter gör jag snabbt. dialogerna å handlingen var bara en nödvändighet för att lyfta fram det jag ville ha sagt. det jag kommit fram till. om mej. me me me me. inget fokus på dom. allt fokus på mej. okej? (åh det rimma det sista)

nå. jag har inte tänkt förklara mer. enda ledtråden jag ger er är rubriken. resten får ni klura ut själva. det om mej alltså. mej mej mej. allt handlar om mej. å jag lovar att aldrig aldrig förklarar ett inlägg någonsin igen. so help me god.

puss hej!

jag snurrar in benen sju varv runt hans. å sen ett varv till. tätt tätt ligger vi.

- dina ben är sjukt mysiga, säger han.

- våra kroppar passar bra ihop, svarar jag.

- passar perfekt.

okej. en bra början. det var inte så svårt att säga. förvisso handlade det om kroppar å inte hanhan å jag å hjärtat å det fina. baby steps. men nu. nu jävlar nu säger jag nåt. det här är ju så bra. inte kasta bort. tolv år av meseri å hjärtskydderi å uppfuckad självkänsla räcker. hoppa nu. inget att förlora. allt är ju rätt. vi tycker ju som om varann. kom igen.

- det är en bra sak att du är här. du gör mej glad i magen.

- nu är du så där söt igen, svarar han.

- det är bra att du är här, säger jag igen.

- typ bäst, säger han å ler så där.

sen måste han börja dra sej. å jag ska ju till jobbet. han sitter i fönstret med den stora svarta koftan på sej. luvan uppdragen över huvudet. han röker å hans blick är nånstans dit jag aldrig kommer hitta. sen tittar han på mej. fimpar å stänger fönstret. kommer å lägger sej på mej i sängen å koftan luktar rök. han måste gå nu. evighetskram. vi hörs sen å så. puss.

det var sista gången vi sågs. som två som tycker som om varann å ligger tätt tätt. han kom aldrig tillbaka. det blev visst för svårt.

jag är inte så romantisk å så där se i ögonen å säga fina saker av mej brukar jag säga. jag tror vet att jag ljuger. å ja jag kommer fortsätta med den lögnen ett tag till vad det verkar. inte våga hoppa. inte våga hoppas. kanske i tolv nya år. förhoppningsvis mindre. men känslor schmänslor liksom. vem behöver dom? interåjag!

hjärtjävlaskydderi.

- jag tycker som om dej, säger han.

- jag tycker som om dej också, svarar jag.

- det är en bra sak.

- atteråär.

- min kropp gillar din kropp, säger han.

- min kropp gillar som din kropp också, svarar jag.

- haha du ba ger tillbaka vad jag säger ju.

- men asså du hinner ju som alltid först. men jag menar allt.

- du är söt, säger han.

så tänker jag att fan jag ska säga nåt fint. nästa gång. jag ska hinna först. va ska jag säga? va säger man? du är fin. töntigt. fin du är. sätter man inte va före? va fin du är. nä låter dumt. du gör mej glad i magen. jamen det kanske blir bra. typiskt mej å säga så. okej den blire. snart så. samla mod balla inte ur. du klarar det. det är inte farligt. säg som ba när det passar. spontanitet ftw. alldeles strax.

- du är löjligt snygg.

- du kan va löjligt snygg, svarar jag.

fan.

- ska du gå igen? frågar jag förvånat.

- ja.

- varför då?

- jag har varit här i två timmar å du har inte ens gett mej en kram.

- men...

- inte ens sagt du är glad jag är här.

- men asså..

- jag kanske kommer senare. om du nu ens vill det? sa han å gick.

- jag tänkte du skulle ändå ba be mej sluta.

det sista viskade jag med gråten i halsen när han gick. han hörde inte. han gick. men han kom tillbaka. i ett år kom han tillbaka. i ett år kämpade han. mot min rädsla att våga visa mina känslor. mot mitt vågarfaninte för att spontant ta i honom å kanske ge honom en puss. hela tiden han. aldrig jag. jag är inte så romantisk å så där se i ögonen å säga fina saker av mej brukar jag säga.

men jag tror jag ljuger.

för flera år sen skrev jag ett inlägg i min gamla blogg. jag la in det i den här också bland en del andra. jag skulle tippa på att det var runtomkring 2006 som det skrevs. kanske 2005 tillåmed. det kom sej av att gilla killar på distans. jag bodde uppe i luleyo å när man kommit till en viss ålder där uppe finns inte många pojkar kvar som ingen man känner redan har besudlat, haft en thang med eller så är dom sånna med fet silverlänk runt halsen, yamaha-kepa på skallen samt tumring å dom gillar jag int. å då börjar man leta lyckan på nätet. å det gjorde jag. å jag hittade en å annan. en är fortfarande ev av mina finaste vänner. han kom efter två veckor från köpenhamn å lärde mej åka snowboard. så fort vi sågs kände jag att nä här har vi en vän å inget mer. å han kände nog samma. menhursomhelst. det var inte det vi sku prata om idag.

igår när jag låg i parken kom jag att tänka på det inlägget. jag kan det nästan utantill i huvudet. å det slog mej att det är alldeles å fullkomligt högst lika aktuellt just nu. eller jag menar att jag skulle lika gärna ha kunnat skrivit det för några veckor sedan. jag skulle nog bara ha ändrat ett glas martini till en öl å vår till sommar. å distansen nu är inte menad i mil utan meter. om ni förstår vad jag menar. jag lånar fortfarande ut mitt hjärta på distans i form av att bli kär tre gånger på tuben mellan gullmars å medis. en gång under året vågade jag ge ut det på rikt å inte låns. å det vet vi ju hur det gick.

å jag läser det sista stycket "Jag är inte alltid tuff. Jag är inte alltid rolig. Och jag är inte sockerljuv eller alla gånger fascinerande och jag är dålig på romantik och gulligull och allting sånt men jag är en förbannat fin tjej ändå. Och jag är trött på min fasad, min bättre version och trött på att vara så förbannat rädd om mig själv och jag vill att våren ska dåna in med magpirr så grabba tag i mig nu, för jag är på väg vidare."  å nu har jag blivit lite äldre. rynkan under ögat lite längre. men jag är fan fortfarande en förbannat fin tjej. å varje kväll när jag lägger mej ensam i sängen viskar jag tyst tyst så ingen annan hör knappt jag själv vad är det för fel på mej? vad är det jag gör fel?

å sen blinkar jag bort en tår å säger their lost. som om det skulle hjälpa. det hjälper inte.