kranken å rödluvan ska ut å bete sej igen. dagen efter förrgår. jag har just kommit ut ur dimman som legat tjockt å dämpande runt kropp å knopp. men ja klart jag hakar. men jag ska gå hem tidigt. asså senast tio. senast. eller iallafall halv elva. inte en minut senare. vi ska visst ses i stanstan. möta upp tärningen å hans pocahontas på ett ställe som vi är sådär skeptiska mot innan vi ens vet vad det handlar om. vi har det ba på känn. stekställe. ba mäklare garanterat å en å annan banktjänsteman. åjo. nog vet vi. jag säger men nu går vi in med öppna ögon å utan fördomar. ge det en chans. ja. vi ger det tre minuters chans ungefär. å vi är nu inte längre småskeptiska. vi sågar rakt av. steket osar å jag gillar visserligen att vara center of attention men blickarna jag får där jag klampar fram med lepposbyxor, kängor å militärgröna jackan är inte nådiga. men sen byter jag strategi å låtsas att jag är en kändis som dom inte riktigt kan placera, höjer på nosen å möter ingens blick.

å jag vet inte hur vi gör det, jag å kranken, men vi lyckas snurra å nästla in tärningen å pocahontas på bättre tankar rätt snabbt. (å med bättre tankar menar vi söder.)

vi sladdar in på debban. hemma. å där är det som det är. ni vet. öl. öl. hej hej är du här. öl. djuplodade samtal. riktigt ytliga samtal. öl. planer om hur vi ska få av en tjej mina byxor. öl. clarence glider in. öl. å solen ler mot oss.

rödluvan å hennes valp kommer inslirandes tre livstider senare än vi andra å jag gillar dom på stört. rödluvan som jag hade tänkt mej en tuff svärande tjej som slog folk på käften allt som oftast var inte så. alls. valpen var nog så som jag hade tänkt mej. fast jag vet inte riktigt hur jag hade tänkt mej att han skulle vara. men så var han iallafall. nå. klockan tio men senast halv elva blev klockan tolv å jag svor å surade över att jag var tvungen lämna när alla andra satt kvar. å kranken ska åka till en ö. å det blev lite separationsångest. men rödluvan å valpen ska dricka öl i mitt kök å röka under fläkten nån kväll. å det är tur.

å när jag traskade hemåt upp längs götgatan slog det mej att jag hade varit den enda som inte hade sin kärlek brevid sej vid bordet under kvällen. å jag hade inte reflekterat över det en enda gång. jag var inte hon utan någon. jag var hon med alla. och det är en bra sak.

jag kommer inte ihåg när det kom på tal första gången. men det var i vintras nån gång å grundidén var att dricka öl, göra highfives på dansgolvet samt ha en sjukt cool å komplicerad handshake. asså gangsta. men ja det var nog i januari skulle jag tro. hursomhelst. det kom på tal några gånger efter det. det var väl det att vi insåg att vi är rätt lika varann å hade på känn att vi skulle gilla varann. plus då att vi båda nog är rätt så jäkla coola. (snyggare på engelska. pretty fucking cool.)

sen togs det upp då å då. men vi borde verkligen ja det borde vi fan nu gör vi ja haha. så höll det på lite så. å sen blev det nu. å det började med att hon försökte sälja sin otroligt braiga å fina pojkekompis till högstbjudande på sin del av sfären å att jag letade en ny typ att ge en sportslig å hon hade inte hajat det med mej å sin pojkekompis först å trodde hon hade nån som hon visste till mej å lite så. å mitt i allt: vi ska ju ta en öl. till veckan? skrev hon. basådär. japp.

å igår var det dags. herregud vilken prestationsångest jag hade. asså innan vi sågs. pressen att vara så där kul å skön å alla andra superlativ jag fått slängt över mej från diverse hörn, kanter å munnar. herregud prestationsångesten. men så försvann den i samma sekund vi sa hej. å kram. å gud så kul! å vi knallade ned till debban som vi båda gillar. vi knallade i solen för den hade jag ropat på att göra oss sällskap. hon med klackar å jag med converse å jag sa fan jag är helt neddressad å hon sa nej det är jag som är överdressad å sen skratta vi å där kändes som att vi satte den. för sen var allt ba jäkla fantastiskt å lätt å precis som det ska va i femåenhalv timme framåt. å orden tog aldrig slut å det var men har du hört den här då nääe äre sant?? å vi kanske åkte lite fel med tuben å satt på en perrong ute i axelsberg i en halv evighet. men ja där var tyst å lugnt å vi hörde fåglar kvittra. på rikt. sen åkte vi rätt. å vi var rätt. å massa saker hände å massa hemligheter avslöjades. å masser öl dracks.

vi gjorde aldig en high five på ett dansgolv. vi gjorde inte en sjukt cool å komplicerad handshake. men jag tror vi hinner det. jag tror vi kommer få fler chanser. eller jag vet.

å ja vi hade rätt. vi är rätt så jäkla coola. kärlekskrank å jag.

rensade ju garderoben häromdan. då hittade jag en top bland allt annat. en grön tubtop. å jag ba men gudis när har jag använt den här? å det var som en slits längst ner mot midjan, på sidan. ja den gick just så den täckte magen men den var lite fladdrig nedtill så den funkade. men jag kunde för mitt liv inte komma på när jag använt den topen. kollade märket. höll upp den framför mej å ba kan det va? nää..så liten? nevah! men..jo fan.

alltså. det var ingen top. det var en kjol. vilket jag konstaterade rodnandes å med uppspärrade ögon. alltså en sån kort kjol som man jag nuförtiden håller upp i butiken å funderar muttrandes om det eventuellt kanske är ett lite bredare hårband. jag satte den framför mej just nedanför navelen. ställde mej framför spegeln å funderade på hur jag tänkte. då. sen skakade jag på huvudet å la den i påsen som ska till stadsmissionen å funderade lite vad nästa ägare kommer använda den som.

sen la jag mej på sängen å dog lite för just då kände jag mej väldigt trettioett år gammal. sådär gammal som jag alltid trott att en trettioettåring ska va. inte som jag är. eller ja..varit. hitills dårå. livet.

(ja jag vet. 1:man är så gammal som man gör sej. 2: åldern är bara en siffra. 3: man får ha kort kjol även om man är trettioett. 4: ja jag funderar för mycket. 5: trettioett är inte gammalt herregud.)

jag skulle ju ba tvätta. mina leopardbrallor. bara det liksom.chill eftermiddag. tvättis. in med byxor, tvättmedel å start. allt i sin ordning. men när jag kommer ned å ska plocka ut dom ur maskinen blinkar det å piper "fel fel fel trumma ej tömd fel fel fel". what the.. jag testade min vanliga taktik slå av å slå på. icket. sparkade å slog. ingen framgång. paniken. ge mej mina byxor! vad är det för jävla trumjävel?? mumlade jag å tänkte på min tallrik med korv å makaroner som väntade uppe i lägenheten. å på byxorna som var gisslan i maskinen. så hittade jag trumjäveln. eller jag tror det var den. å jag läste lappen att man ska ringa fastighetskötaren men jag ba: kan själv.

å medans jag låg där på golvet å försökte dra ut en seg plåtlåda (som jag förmodar var trumman) från under maskinen garva jag för jag fick den där meningen i skallen från högstadiets tyskabok om boxern flip som hade kraschat telefonen ni vet.. så ba:"eine reparatur kompt". jag sa det högt en gång också. det låter kul. hursomhelst. jaja men jag skulle ju bara dra ut den där trumjäveln å tömma den eller vad jag nu hade tänkt mej å så. å jag slet å jag drog å jag tömde å jag fick inte tillbaka locket å jag slet mer å jag drog in å ut å meckla å mickla. å till slut fick jag på plåtlock å in lådan igen under maskinen. å jag ska inte berätta vad jag skopade ut ur den där trumman för då dör ni.

men lätt att sen fungerade ju maskinen å vattnet tömdes. jag gjorde en liten segerdans för mej själv efter jag förvissat mej om att ingen stod å glodde utifrån korridoren. sen gjorde jag en fet jävla self five.

å det var då jag märkte det. blodet. asså det jävlart forsade blod från båda händerna. å jag är svinkänslig när jag ser mitt blod. tur att jag inte svimmade. asså det ba rann å rann från överallt. små skärsår från fingerrot till fingertopp å lite i handflatan. (vilket påminner mej om i vintras när snygg-jonne skulle göra dödslyftet med mej på ett dansgolv å det gick åt pipsvängen så jag krascha å tog emot mej med handen mot det krossade glas-fyllda dansgolvet. nå.) å jag ba: inte drabbas av panik nu..inte panika.. *mantra*

asså jag hade varit så fokuserad å arg på den där trumman så jag inte märkte de vassa plåtkanterna. å rosten. å plåtflikarna som böjt ut sej. å vassa gallret.

så nu sitter jag här. ynklig å med åtta plåster lindade runt mina arma fingrar. åtta stycken. det var allt jag hade hemma. å det var allt spännande som hänt idag.

förutom att jag blev uppraggad av quarterbacken i usa's damlag i amerikansk fotboll. å att jag mötte en svettig stephen simmonds nere vid årstaviken å jag tror han blev lite kär i mej på den sekunden våra blickar möttes. men annars inget annat.

(asså först hade jag räknat till sju skärsår. sen sprejade jag håret med blekningssspray å rufsade om med fingrarna. hej väteperoxid! och då upptäckte jag tio till. the hard way. asså satan vad det sved.)

jag har väl inte haft den mest händelserika helgen i historien direkt. det var lite midsommarafton å så ja..men då satt jag ju mest å förbannade förhoppningar , drack rosé å gav realist javisst styrkekramar. å åt masser jordgubbar. jag är glad att jag inte är allergisk mot jordgubbar.

jag satt nu å funderade på min oproduktiva helg just. å ja, lite har jag väl ändå fått gjort mellan äta å sova. jag har till exempel i ett försök att rengöra öronen blivit döv. å jag hör mammas röst i huvudet ja.."man ska aldrig sticka in nåt mindre än en pekfingerknoge i örat!!". men nu försent. jag har upptäckt att jag skulle se absolut totalt oklok ut i utåtstående öron. särskilt när jag sminkat mej men inte satt på mascaran ännu. jag har gjort en liten koreografi till en bra låt som jag kanske kör på nåt dansgolv nån dag om andan faller på. jag har funderat på hur jag ska lära mej att prata mindre å lyssna mer. jag är bra på att prata. jag glömmer av mej allt som oftast, babblar på. glömmer ställa frågor. glömmer stanna upp. ibland har jag tänkt att jag ska prata mindre, men då har det blivit att jag fokuserat så mycket på det så jag har inte hört på vad den andre personen sagt. måste skärpa mej. så intressant är jag inte. jag har rensat garderoberna för jag insåg att det jag tog med mej från luleyo för 13 månader sedan å fortfarande inte använt kommer jag nog heller aldrig mer använda. kläderna ska jag ge till stadsmissionen. karman.

å sen..om ni inte redan somnat..såg jag en alldeles fantastisk film. en film som lämnade mej så där lycklig å med en aaaah-känsla i bröstkorgen. samt en längtan efter fnitter, ny hud att upptäcka å småpirrigt hjärta. "new york, i love you". se den. göre ba!

redan 11.30 fick jag sms från realist javisst "jag hatar midsommar å dricker en öl jag hittade kvarglömd i kylen". jag försökte stanna positiv för jag är som van. att aldrig ha en härlig fest att gå på på midsommarafton. vet inte varför det blivit så men så är det. nå. ju mer timmar som gick å ju mer vänner som postade sina härlig midsommar i skärgården-statusar å bilder på fulla långbord, desto mer tappade jag den positiva känslan å gick in i deppen jag med. enda negativa med att bo i den här stora staden är att alla åker ut till landet (alltså det dom kallar för sommarstuga eller så här nere, fråga mej inte varför dom säger landet), eller till gotland eller till hemstaden. å man har inte bott här nog länge för att känna folk med ett eget land. *haha* (asså nog för att jag ska köpa landet grekland å då ska jag också säga att jag ska åka til landet. men mer om det då.)

menhursomhelst. där satt jag i min depp. kylen full av bubbligt rosé. jag målade naglarna bajsbruna å förbannade förhoppningar om än det ena å än det andra. å bara två glad midsommar-sms fick jag. nä tre. inte för att jag skickade några själv. men ändå.

sen vet jag inte vad som hände. kanske var duschen. eller musiken. men jag sa skärp dej till mej själv. jag å realist javisst bjöd in oss till faster å lillkusinerna. å jag bestämde mej för att ta på mej klänning för det var ändå midsommarafton. tog tillåmed på mej klackarna å lämnade benen bara. packade ner det rosa bubblet å tog realist under armen. å i samma veva fick jag ett fint meddelande från ett gäng jag tror jag gillar. å humöret började vända. hos faster skålade vi å åt god mat. jag kunde inte äta potatissalladen för faster hade glömt min allergi men köttet var gott. å sen åt jag tre skålar med jordgubbar å glass. å jag sockrar jordgubbarna å realist javisst sa att förutom hennes mormor är jag den enda hon känner som fortfarande sockrar jordgubbar.

realist javisst har just köpt sin första egna lägenhet. igår gick flyttlasset å vi ägnade kvällen åt att packa upp kartonger, äta skrovmål på golvet samt planera möblering å inredning.

- men om vi sätter teven ovanför skåpet då? föreslår jag.

- neje liffa det blir alldeles för högt upp.

- men vadå ska vi ha den så långt ner?

- ja, säger realist javisst.

- men hallå det går ju int.

- vadårå?

- tänk när vi sitter i soffan men en pojke å ska se film.

- ja?

- då kommer vi måsta ha huvudet nedåtlutat. å hela halsen å hakan trycks ihop.

- mhm? realist javisst ser förväntansfullt skeptisk ut.

- ser du? ser du? ser du hur jag ser ut nu? int så snyggt.

- å herregud, säger realist å ser lite trött ut.

- men titta på mej nu! teve högre upp..halsen rak. ingen dubbelhaka. fin käklinje.

- hahaha du är knäpp.

jag är inte knäpp. jag tänker bara steget längre. hepp hepp!

tillägg: liffa är nåt uttryck som ungdomarna slängde sej med i början av 00-talet. jag vet inte riktigt vad det betyder men realist javisst kallar mej det rätt ofta.

- jag har börjat avsluta! proklamerar lava.

- äre sant? fan va bra, utbrister vi andra i kör.

vi sitter samlade runt kaffekoppar å cigaretter. diskussionen handlar om att göra avslut på sånt som är påbörjat. å med sånt som är påbörjat menar vi dejter å allehanda pojkaffärer. ämnet kom upp efter realist javisst berättar hur hon fått ducka för han piloten dagen innan. för ett avslut gjorde hon aldrig. hon bara slutade höra av sej. å nu får hon ducka å göra hoppa snabbt åt sidan å in i en gränd-manövrar istället. det var visst enklast så. då.

- men man är ju så jävla mesig, säger hon som gör mej komplett.

- man vill ju som inte såra, säger jag.

- å det är det som är det töntiga, skrattar lava.

- för vi tror att dom per automatik är kära i oss å ba menåååh.

- efter en dejt liksom eller två, skrattar vi i kör.

- äh men dom tror ju samma, muttrar nån jag.

- skit samma. själv vill man ju veta. å då vill nog dom också.

- true dat, enas vi om.

för att vänta å fundera på nåt som man inte ens vet är men kanske, är en utdragen tortyr även om man inte själv vet vad man vill. å ni vet, behandla andra såsom du själv vill bli behandlad osv osv.

så vi enas vid det där bordet bland bakfylla, kaffe å cigaretter att i fortsättningen alltid göra avslut. aldrig låta rinna ut i sanden. även om det knappt finns en början. å realist javisst säger jag får slå henne tills hon får blåmärken om hon nånsin bara slutar höra av sej till en pojke igen. å jag säger hon får göra samma med mej.

å sen väntar vi å funderar på det vi kanske tror vi vill. tills vidare, tills vi vet eller tills vi tröttnar. high five å amen på det.