jag har en dålig vana. eller dålig kanske den inte är. men det är en ovana. allt för ofta finner jag mej själv med att hålla andan. det är inget jag gör medvetet å händer oftast i stillasittande situationer. eller liggandes. jag tänker oj vad tungt det blev i bröstet å vad magen känns ansträngd så ser jag att allt är upphöjt å att jag inte andas. så andas jag ut i en djup suck. vad är det? frågade realist javisst en gång. vadå? sa jag. ja det var en riktigt djup suck, sa realist javisst. jaha nä jag höll bara andan då blir det så. var detta kommer ifrån har jag ingen aning. jag har aldrig praktiserat konstsim. jag har aldrig drömt om att sätta rekord i längst tid under vattnet eller vad det nu kallas det där som dom gör i det stora blå. jag har inga planer på att gå in i brinnande byggnader å leka vardagshjälte. jag vet inte var det här kommer ifrån. det har pågått sen jag var liten. å nu gjorde jag det nyss igen. alltså. jag glömmer att andas. herregud. vem gör sånt?
gud jag måste komma ihåg. komma ihåg att andas. för med hållna andetag å djupa suckar kommer jag ju ingenstans.

(jo fridykning heter det kom jag på. det dom gör i det stora blå.)