skrivet: september 19, 2010
igår gick jag till jobbet i regnet. mina kängor läcker in å överallt på asfalten ligger det drunknade daggmaskar. min mamma berättade en gång att hon tänker alltid på mej när hon ser drunknade daggmaskar på asfalt. hon gör det för hon vet att det är en av mina största äckelfasor. fy faaan skriker jag alltid när jag går på regniga gator. fy faaan jag vill int se dom men jag måste se dom så jag int trampar på dom helvete å. går jag hurvandes* å skriker. mamma frågade en gång under en regnig promenad vad som stod på. å jag förklarade. hon sa jag var lite knäpp. men nu varje gång hon ser drunknade daggmaskar på vägen så tänker hon på mej å ler.
själv tänker jag alltid på han med hatten när jag äter nåt med senap. eller när jag köper senap. han med hatten är senapoman. jag vet att han har kylen fylld med olika senapsorter å då när det var det som det var så var det alltid senap hit å senap dit. så har det blivit så att jag alltid tänker på han när jag ser en senapsflaska.
det är fint det där. hur ens små egenheter kan få någon att tänka på en. hur andras små egenheter kan få mej att tänka på dom. å hur en del saker som jag vet får folk att tänka på mej får mej att tänka på dom.
det tänkte jag på igår när jag hurvandes å svärandes parerade drunknade daggmaskar.
*hurvas (verb) – rysa, frysa. att hurvas är att rysa av köld, äckel eller välmående alt. att frysa av köld. se även hurven. i detta fall rysa av äckel.